Precis vad som faller mig in

Modifierade lyftarskor

IMG_7518.JPG

IMG_7521.PNG

Jag lät skomakaren lägga in en extra sula på lyftarskorna. Han gjorde det snyggt tycker jag, fick in den ovanför sulan som ligger mot golvet. Det är den svarta kilen som är ny.

Min position i botten förbättrades enormt mycket. Vet inte om det syns på dessa före/efterbilder men jag kan sitta betydligt mer upprätt.

Raka tårna

IMG_7365.JPG

Kvinnokroppen måste vara hårfri. Inte skalpen, den får tvärtom absolut inte vara hårfri. Jag anpassar mig halvdant, orkar ibland och ibland inte. Svårast av allt är att ta bort håret från tårna. Det kan vara så att håriga tår är det absolut finaste som finns. Detta är en hyllning till alla kvinnor som gömmer söta trolltår i strumporna.

Det finns ingen kvinno-Zlatan

Therese Sjögran prydde omslaget till tidningen Metro igår. På bilden kramar hon Lotta Schelin efter ett mål och ler stort. Therese och jag är lika gamla. Jag har följt henne från tv-soffan sedan OS i Sydney 2000, hon är en trygg playmaker och omöjlig att inte älska.

På dagens tidningsomslag ler hon stort och visar både tänder och tandkött. Huden på halsen bildar många veck och runt hennes ögon står rynkorna som solstrålar. Jag börjar nästan gråta på tunnelbanan, både för att Sverige nu säkrat sin VM-biljett men också för att Therese får avbildas just som hon är.

Legio när det gäller idrottande kvinnor är annars att de avbildas som söta eller ofarliggjorda på andra sätt: fotade från ovan, iklädda märkliga kläder, knäböjandes i bikini och högklackat. Exemplen är många på hur starka kvinnor sexifieras eller sötifieras. Vanligt är också att texter om idrottande kvinnor handlar om hur de ser ut och om deras innersta känslor och deras mellanmänskliga relationer. Det duger liksom inte bara att vara grym på en idrott. Det räcker inte med tvåordiga svar. Det finns ingen kvinno-Zlatan.

Någon tår som trängs i mina ögon och vill ut rör Therese ålder. Jag tar hennes fortsatta framgångar som intäkt för att stigande ålder inte är något hinder för idrott. Det finns en föreställning om att stigande ålder innebär hastigt fysiskt förfall. Sannolikt är det fel, och data som finns härrör inte sällan från en tid då kvinnor födde fler barn och medellivslängden var betydligt kortare. Själva föreställningen i sig kan också bli en självuppfyllande profetia: nu har jag nog inte så mycket muskler kvar, ingen idé att träna lika hårt.

Jag älskar Therese, hennes spel och hennes hud. Jag älskar alla er idrottande kvinnor, superelit som vardagsmotionärer, som är er själva varje dag. Tack.

IMG_7150.JPG
Faksimil från Metros förstasida 18 september

Parasiten

Vad hade du gjort själv i samma situation? Det är lätt att döma andra innan man vet hela berättelsen. Här ska du få den. Det var så här det gick till.

Det var tisdag, bara en sådan sak. Tåget hon precis stigit av hade lämnat stationen under sedvanligt högljudda former. Gnissel och skrapande hade blandats med lukten av varm plast och tågkroppens frampressande genom tunnelsystemet skapat ett vinddrag som kylde hennes bara vader och satt det okammade håret i rörelse. Ännu en dag på planeten jorden. Ännu en dag utan mening, men med mål: ta sig till jobbet, prestera tillräckligt för att bli inringd till fler pass, inte i brist på medhavd matlåda föräta sig på landstingets skorpor högst upp i skafferiet i personalköket, ta sig hem. En idiot kunde klara det. Denna idiot hette Marlene.

Två trappsteg framför Marlene i rulltrappan upp från plattformen stod en ung kvinna i synnerligen korta jeansshorts. Kvinnans knäveck, i ögonhöjd för Marlene, väckte uppseende genom att det högra var beprytt med en hudförändring. Kanske en leverfläck, eller ett födelsemärke. En mouche, som det hette i modevärlden. Men det syntes en rodnad kring märket. Marlene höll andan och lutade sig framåt för att inspektera knävecket mer noggrant. Kvinnan flyttade kroppens tyngdpunkt från det ena benet till det andra, men hon såg sig inte om. Vid närmare betraktelse av knävecket var det uppenbart att en fästing sugit sig fast på denna medmänniska av samma kön som hon själv. Den hade sugit sig fet på kuppen.
Marlene sträckte på sig igen. ”Ursäkta”, sa hon. Nästa tåg anlände stationen och en ny bullermatta breddes ut. Kvinnan med shortsen tycktes inte höra henne. Marlene klev ett trappsteg högre upp och skulle precis knacka kvinnan på axeln när också hon tog ett kliv uppåt, rulltrappan planade ut och kvinnan klev av och försvann genom den framträngande massan människor på väg ner till tågen i vad som betecknas som morgonrusningen. Marlene försökte se förbi axlar och huvuden men kvinnan var borta. Herregud. Hon kan ju inte känt till den där fästingen, tänkte Marlene. Och nu såg bettet till och med infekterat ut. Knäveck är typiska platser där fästingar trivs, liksom alla kroppsveck. Marlenes lilla pojke Ralf hade fått en fästing mellan två veck på den feta babyhalsen. Det var strax innan han drunknade i fågelbadet, samma sommar i alla fall. Fästingar är farliga. Se där hur det går för den som bär för korta shorts, tänkte Marlene och styrde stegen mot den lilla matbutiken för att möta den hunger som så typiskt vällde upp i henne i samma takt som sorgen. Så där korta shorts att jeansfickorna sticker ner på låren på framsidan, vilken var poängen med sådana. Trend, javisst, men se nu. Borrelia och TBE.

En risifrutti blåbär, två persikor och en dubbeldaim. Det skulle definitivt hjälpa. Kvinnor i för korta shorts får hjälpa sig själva. Det är var och ens ansvar att söka igenom huden efter parasiter efter vistelse i skog och mark. Om inte… Tänk om kvinnan fått borrelia i hjärnan, och gått och blivit tokig på kuppen. Då kom ju saken i ett helt annat läge. Just när Marlene skulle dra det kort med magnetremsa som gav återbäring på alla köp såg hon kvinnan passera utanför matbutikens skyltfönster. Om inte Marlene blivit inbillningssjuk. Hon lämnade varorna på bandet och sprang ut. Där gick kvinnan, med svängande höfter, sannolikt omedveten om att döden nafsade henne i knävecket. Hennes sista dag blev en i för korta shorts. Marlene satte fart efter henne, hon fick inte försvinna en gång till. Undrar var hon var på väg. Vänta, hon kanske visst kände till fästingen och nu var på väg till husläkaren för att ta bort den. Vilken lättnad. Marlene slog av på takten men pulsen dröjde kvar i tinningarna. Såklart. Marlene kände sig som en dumstrut. Var och en tar ansvar för sitt. Det var inte Marlenes fel om fästingen tog livet av denna okända kvinna. Man kan inte hållas ansvarig för andras lidande. Marlene såg plötsligt Ralfs lilla ljusblå kista framför sig och började gå snabbare igen. Kvinnan med shortsen gick med långa steg trots att hon bar högklackade sandaler. Hon såg stolt ut. Ska fästingar verkligen få släcka unga liv. Marlene började springa.

Självklart är våld fel, ur en allmängiltig aspekt. Men om våld leder till något gott. Låt säga att du har en dement tant som propsar på att få köra sin rollator rakt ut på motorvägen, och du håller i henne hårt för att hon inte ska kunna göra det. Du kanske håller i henne så hårt att hennes armar får fula blåmärken. Vad vet jag, du kanske lägger dig på henne som skinkskivan på en smörgås, för att hålla henne stilla och rädda hennes liv. Släpp mig, jag kan inte andas, skriker tanten och du hör ett ljud från hennes magra kropp som du misstänker är de bensköra revbenen som krossas under din kroppstyngd. Är detta våld då fel?

Betänk också att Marlene aldrig fick den risifrutti, de två ludna persikor och den dummeldaim hon så väl behövde. Då förstår du kanske.

Marlene var andfådd när hon hann upp kvinnan och knackade på hennes rygg, möjligen aningen för hårt. Shortsen vände sig om och mycket riktigt stack framfickorna ut. ”Förlåt mig”, sa Marlene.
Kvinnan synade Marlene uppifrån och ner. Hon såg ut att vara cirka tjugotre år. Hon åt säkerligen p-piller och hade ett rikt sexliv, förstod Marlene. ”Vad vill du?” frågade kvinnan med ett tonfall som inte var vänligt.
”Jag är ledsen att störa. Men jag har sett att du har en fästing i knävecket”, sa Marlene. Hon pekade på kvinnans ena knä med ena handen, men ångrade sig sedan och pekade på andra knät med andra handen. ”Där”, sa hon.
”Jag fattar inte vad du menar”, sa kvinnan. Hon tog upp sin telefon ur axelremsväskan av canvas, tittade på dess display och lade ner den i igen.
”En fästing. Med rodnad kring. Den suger i sig ditt blod. Jag vill inte skrämma dig men tänk på att du kan få Borrelia”, sa Marlene. Hon kände sig rättfärdig. En hyvens person, som inte lämnar en sjunkande medmänniska i sticket.
”Va, nej jag har ingen fästing”, sa kvinnan och vände sig om och började gå igen med samma svängande höfter. Hon plockade fram små hörlurar, satte dem i telefonen och i öronen och ändrade takt på stegen.
Marlene sprang efter henne, buren av en uppblossande ilska. Hon fick tag i kvinnans arm och ryckte den till sig. Shortskvinnan snurrade runt och höll på att förlora balansen.
”Du har en parasit som suger ut ditt blod och hotar att döda dig”, sa Marlene. ”Du måste göra något. Det kan bara inte fortsätta så här.”
Kvinnan böjde sig fram. Nu kommer hon att se efter och ge mig rätt, tänkte Marlene. Nu kommer det bli uppenbart att jag är en sund person och att denna kvinna som för dagen valt märkliga byxor är i behov av mitt rådiga ingripande. Men kvinnan tog av sig sin ena högklackade sandal. Det tog en stund eftersom den satt fast med tre små spännen över den solbrända vristen. Sedan reste hon på sig och slog den i Marlenes panna, mitt mellan ögonen. Marlenes kropp föll ner på asfalten. Den såg mjuk ut där den låg.

20140806-143032-52232593.jpg

Hej sommar

Också denna vinter tog slut. Ljus, vandra med mig!

Båten är sjösatt.

20140604-185202-67922592.jpg
Träningen rullar vidare, har drabbats av impingement i höften men rehabar. Min tonårsson och jag tränar på Friskis tillsammans ibland, ett fint sätt att umgås på.

20140604-184858-67738810.jpg
Jag fick ett ryck och bakade pirattårta till dotterns kalas.

20140604-185454-68094527.jpg
Självklart utklädd till pirat!

20140604-185522-68122320.jpg
Skrev en text om att bära andras sorger. ”Den motståndslösa bottenlösa hopplösheten äter upp mig. Bara om det går att göra motstånd orkar vi se.” Läs hela krönikan här.

Men le då för helvete

Det är viktigt att vara fin, vacker, snygg. En kvinna är i första hand ett objekt att betrakta och många kvinnors liv snurrar därför kring utseende. För tjock, för små bröst, utåtstående ögon, stora fötter, för mycket hår, bångstyrigt hår, torra läppar etc mm osv i oändlighet. Därför har kvinnors utseenden blivit miljardindustri. Med kläder, smink, träning och kirurgi ska den rätta kroppen tas fram.

På sociala medier förmedlas emellanåt kritik mot denna hets. Olika bilder cirkulerar där vi får veta att skönheten kommer inifrån.

20140511-101541.jpg

Christian Dior citeras upprepade gånger där han säger
”Happiness is the secret to all beauty. There is no beauty without happiness.”

Vi får veta att vi inte alls behöver vara vackra på utsidan, bara vi är glada och lyckliga kommer vi se vackra ut (trots att vi kanske egentligen är fula?) Men då så! Bara att sätta i gång att le och vara glad. En båt med hundratals flyktingar förliser, men kom igen skönhet är viktigast och den kommer inifrån! Ett till rasistiskt våldsdåd begås, glöm för all del inte att le! Gapet mellan kvinnors och mäns löner ökar, skratta har jag sagt annars är du ful och att vara ful är värre än döden.

Känslotillstånd som inte påstås göra dig snygg: arg, ledsen, nyfiken, fokuserad, kåt, attackerande, trött, kreativ, bestämd, butter, ifrågasättande. ”Rage is the secret to all beauty. There is no beauty without rage”. Nej, Dior sa inte det.

Sist men inte minst bör det också vara ditt ansvar att få andra glada och snygga. Var inte så egoistisk.

20140511-102039.jpg
”Be so happy that when others look at you they become happy too”

Akta dig! Cyklist!

20140507-093329.jpg

Sjukhuset där jag jobbar ligger sex kilometer hemifrån. Jag kan välja att åka pendeltåg, det går snabbast. Tunnelbana, långsamt och trångt. Buss, långsamt men trevlig utsikt. Eller så låter jag hjärtat ta mig dit: springer eller cyklar. Om jag springer kan jag välja en vackrare väg genom två olika parker om jag har tid. Cykelvägen däremot är gemensam med bussvägen.

På sjukhusets akutrum tar jag emot cyklister som kommer in med ambulans. Sådant sätter förstås sina spår. Till att börja med bytte jag ut min gamla cykelhjälm, inköpt mest för att uppvisa för barnen för att övertyga dem om hur bra det är med hjälm, till en som faktiskt sitter kvar på huvudet och jag ruskar lite på det. Jag cyklar heller aldrig mot rött. Bilister däremot kör ofta mot rött. Så ofta att jag funderat på om det är en ny trend bland bilisterna. Att köra mot rött precis när det slår om från gult är ju en klassiker i trafiken, men senaste veckorna har jag sett allt fler som kör mot illrött, och inte bara en bil utan flera stycken i stöten.

Tänk om dom kör på mig, trots att jag följer trafikreglerna. Säkrast att sätta på sig en fluorescerande reflexväst. Jo jag vet, dagsljus, men hallå. Dubbla lampor fram och bak, en kan ju gå sönder. Jag vill verkligen inte själv hamna i akutrummet med hjälmen spräckt som en julnöt och bli fastspänd med nackkrage på spineboard. A propå det är jag också noga med att kissa innan jag kliver på cykeln, så jag ska slippa kateter när jag ligger där fastspänd och väntar på skiktröntgen. Och så har vi det här med kläderna. På akutrummet klipper vi av folk kläderna. Finns det risk för fraktur i nacken kan man inte börja dra tröjor över huvudet. Vi har speciellt starka saxar som strimlar allt. Dom ska fan inte få strimla mina favorittights. Tar ett par jag aldrig riktigt gillat. Funktionströjan från Lidl kan få klippas sönder, ingen förlust. Så. Jag är så förståndig.

Förberedd till tänderna kan jag till sist ge mig i väg. Men kolla, där kommer ju fyrans buss som går till jobbet! Lätt att jag ska hinna före den fram. Ha! Vänta bara. Den här tävlingen är på blodigt allvar. Måste skaffa mig ett rejält försprång innan Västerbron, pling, pling, akta på er för fan. Va, nej jag kommer inte cykla omkull. Jag har ju Lidl-tröjan.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare